Min bara min..
Och så åkte jag dit igen.. Kär och Galen..
Typ TOK KÄR!!!! Helt Galen i honom.. Vem kunde ana??
Det som irreterar mig i min Lycka är att vissa av mina vänner fick återigen RÄTT.
Jag fick höra komentaren: Du kommer Aldrig hålla dig singel under hela sommaren!
Vad svara jag då lite lagom kaxigt? Jo : Det kommer jag visst det. Jag lovar. Detta är min bara min sommar!!
Så nu sitter jag här med ett mysigt lyckligt härligt leende på läpparna.
Fick senast idag höra från en kund att hon förstod att jag förmodligen hittat mig en Kärlek. Då jag tydligen ler med hela kroppen igen ... *hihi*...
Har återupptagit kontakten med en klasskamrat från gymnasiumet. De första två åren vi gick i samma skola, var vi som katt & råtta (jag va katten =p). Vi tyckte alltså ILLA om varandra.
Vi hamna i samma klass sista året. Och bägge två var INTE direkt glada över det..
Den sista tiden under 3.an (3.e ring) kom vi bra överrens. Hade en gemensam kompis i klassen och hade det riktigt nice.. Efter studenten gled vi åt olika håll. Blev ett uppehåll på 3 år.
Träffades för ca 2-3 månader sedan. Och vi växte mer och mer samman..
Fick en förklaring utav honom, att känslor börja uppkomma. Mer än vänskap.
Jag la bena på ryggen och sprang.. Blev livrädd..
Rädd för ALLT som hade med känslor och förhållande att göra..
Mitt sår var fortfarande öppet och gjorde ont..
Han lyssnade, lyssna backa, tog in.. Han tog sig tid att Lära känna mig på nytt. Ännu mer, inpå djupet, började förstå vem jag är "på riktigt"...
Och vet ni vad? Han stannade.. Verkar nästan som om han vill gräva ännu djupare, förstå sig på mig..
Jag har erkännt för mig själv att jag har känslor, jag är kär.
Jag är glad, lycklig, upprymd, pirrig, generad, stolt, stark, fnittrig. Allmänt KÄR!!!!! ♥
Men jag är rädd, livrädd.. Mitt sår finns kvar..
Men han vet, han vet vad jag har inom mig, han vet vad jag har bakom mig, han vet vad jag har framför mig.. Och vet ni vad?! Han verkar till&med vilja vara med. Finnas vid min sida, finnas där för mig..
När jag inte är med honom, saknar jag honom extremt mycket. På alla sätt och vis. Varför? Jo för allt jag gör med honom är helt underbart, härligt, roligt, kul, mysigt..
Något som skrämmer mig är att allt detta verkar vara för bra för att vara sant.
Jag har roligt med honom. Vi kan hitta på vad som helst. Vi skrattar nästan alltid. Han jävlas med mig, jag hugger tillbaka. Vi myser tillsammans. Vi Ger varandra närhet. Vi ger varandra kärlek. Vi ger varandra styrka. Trots allt detta så kan vi OXÅ tala allvar. Prata och lyssna på varandra. Vi respekterar varandra...
http://www.youtube.com/watch?v=wdepvOa-QzA
Typ TOK KÄR!!!! Helt Galen i honom.. Vem kunde ana??
Det som irreterar mig i min Lycka är att vissa av mina vänner fick återigen RÄTT.
Jag fick höra komentaren: Du kommer Aldrig hålla dig singel under hela sommaren!
Vad svara jag då lite lagom kaxigt? Jo : Det kommer jag visst det. Jag lovar. Detta är min bara min sommar!!
Så nu sitter jag här med ett mysigt lyckligt härligt leende på läpparna.
Fick senast idag höra från en kund att hon förstod att jag förmodligen hittat mig en Kärlek. Då jag tydligen ler med hela kroppen igen ... *hihi*...
Har återupptagit kontakten med en klasskamrat från gymnasiumet. De första två åren vi gick i samma skola, var vi som katt & råtta (jag va katten =p). Vi tyckte alltså ILLA om varandra.
Vi hamna i samma klass sista året. Och bägge två var INTE direkt glada över det..
Den sista tiden under 3.an (3.e ring) kom vi bra överrens. Hade en gemensam kompis i klassen och hade det riktigt nice.. Efter studenten gled vi åt olika håll. Blev ett uppehåll på 3 år.
Träffades för ca 2-3 månader sedan. Och vi växte mer och mer samman..
Fick en förklaring utav honom, att känslor börja uppkomma. Mer än vänskap.
Jag la bena på ryggen och sprang.. Blev livrädd..
Rädd för ALLT som hade med känslor och förhållande att göra..
Mitt sår var fortfarande öppet och gjorde ont..
Han lyssnade, lyssna backa, tog in.. Han tog sig tid att Lära känna mig på nytt. Ännu mer, inpå djupet, började förstå vem jag är "på riktigt"...
Och vet ni vad? Han stannade.. Verkar nästan som om han vill gräva ännu djupare, förstå sig på mig..
Jag har erkännt för mig själv att jag har känslor, jag är kär.
Jag är glad, lycklig, upprymd, pirrig, generad, stolt, stark, fnittrig. Allmänt KÄR!!!!! ♥
Men jag är rädd, livrädd.. Mitt sår finns kvar..
Men han vet, han vet vad jag har inom mig, han vet vad jag har bakom mig, han vet vad jag har framför mig.. Och vet ni vad?! Han verkar till&med vilja vara med. Finnas vid min sida, finnas där för mig..
När jag inte är med honom, saknar jag honom extremt mycket. På alla sätt och vis. Varför? Jo för allt jag gör med honom är helt underbart, härligt, roligt, kul, mysigt..
Något som skrämmer mig är att allt detta verkar vara för bra för att vara sant.
Jag har roligt med honom. Vi kan hitta på vad som helst. Vi skrattar nästan alltid. Han jävlas med mig, jag hugger tillbaka. Vi myser tillsammans. Vi Ger varandra närhet. Vi ger varandra kärlek. Vi ger varandra styrka. Trots allt detta så kan vi OXÅ tala allvar. Prata och lyssna på varandra. Vi respekterar varandra...
http://www.youtube.com/watch?v=wdepvOa-QzA
Kommentarer
Trackback
