Kärleken är något otroligt, underbart, pirrigt, nervöst, spännande, fnittrigt, skrämmande, stort, genant, häftigt.. Rena rama bergodalbanan må jag säga!

Det finns två olika kärlekar, två olika stadier. Vissa klarar bara av ena stadiet och förblir där, pga olika personliga anledningar. Medans andra kliver vidare till det andra stadiet.


Det första stadiet är ett betryggande avstånd. Men oj vad man misstar sig, att inte låta sig öppnas från djupet och släppa någon in är en stor miss. Det är en stor risk man tar. Men du vinner mycket i början på ditt nya liv eller i slutet av ditt dåvarande liv.

Det andra stadiet som jag personligen hoppas många vågar kliva in i. Är gott för ditt hjärta och själ. Med dess erfarenheter man får med sig gör dig själv starkare.

Den du giver din kärlek åt vet aldrig om du är i första eller andra stadiet.
Det är enbart DU själv som vet var du befinner dig.

Jag trodde aldrig att jag skulle våga kliva in i det andra stadiet åter igen.
Första gången jag gjorde det var jag inte medveten om vad jag gjorde.
Jag var för ung.
Hade för få erfarenheter.
Men vet idag att jag då hade öppnat mig helt för denna person. Jag hade levt "inom" mig själv hela min uppväxt. Trodde inte på kärlek, eller tillit och vad det innebar .
Men när jag väl släppte mina spärrar var jag "såld"..

För en tid sedan klev jag ur ett förhållande, där jag idag vet att jag höll mig kvar i det första stadiet.
Mitt hopp om att finna någon jag kunde "kliva" in i det andra stadiet med, fanns inte längre kvar..



Jag har idag träffat en person jag hyser stor respekt för.
Men att våga Igen.
Våga öppna mig till fullo, öppna mig från djupet fanns inte i mina tankar..
Såg det inte..
Ville inte..
Våga inte..

Jag stod vid kanten, ska jag ta klivet éller inte..
Ska jag..
SKa jag inte,,
SKa jag..
SKa jag inte..
JAG TOG KLIVET..
Det var läskigt otroligt svårt, det gjorde ont. Vet att om jag blir sviken igen gör det fruktansvärt ont. Men jag har tagit steget in i stadie två!!