typen av mitt liv- bilden av verklighet
Hej.
Alla växer upp med någon äldre som blir er förebild och vägleder dig genom livets början. Men när du nått till en viss nivå så blir du stående kvar ensam. Vissa tvingade vissa har valt det själva!
Ja jag talar om vuxenlivet i all ära. En dag känner du i hela din kropp att du bara MÅSTE ut, ut ut ut, ut från lägenheten lr huset lr vad du nu växt upp någonstans. Du bara dras som en magnet ut i den stora världen. Bort från mamma pappa sysskon. Det trygga, det vanliga.
Vissa tvingas- nästan puttas ut från sitt fosterhem medans andra får ta den tid det tar. Och flyttar ut när man tror säg vara redo.
Men när sägs det att man är redo? När du börjar tänka att jag klara mig själv, jag har tillräckligt med jobb så att jag skulle klara mig att leva ensam eller med någon vän?, eller är det när du börjar tänka inredning och ekonomiskt?
När är man igentligen redo?
Om jag får svara på det så tror jag svaret blir ALDRIG
. Ens föräldrar kan aldrig förbereda oss för ALLT därute. De kan ge oss tipsoch finnas som stöttpålar omnågot händer men mer än så går det inte. Utan enda vägen till att klara sig själv är egen erfarenhet och envishet. Visst sedan har vi dessa ungdommar som lever hemma hos mamma/pappa tills de är 35år och aldrig riktigt flyttar ut, där föräldrarana inte vill släppa sitt "gulle-barn". Sedan har vi de ungdommar som har föräldrar med hmm "bättre" - inkomst. Dessa behöver varken ta extra- jobb vid sidan av skolan i tidig ålder för de får endå pengar från mamma/pappa, de behöver heller aldrig lära sig att ta ansvar över sig själv eller något runtomkring sig. Utan dessa bara flyter omkring tills en dag om de har otur, att deras föräldrar inte vill vara deras bank längre och tröttnat på att der barn aldrig riktigt "växer upp". Då kastas de ut på "gatan" utan "vingar". Där står de sedan och undrar hur i all världen ska detta gå till nu då?? Så där ifrån får de gå en extra hård väg genom livet.
Det finns ju självklart de som har det bra ställt och föräldrar som "daddar" med dem hela deras liv. Och ser till att när de inte finns i livet längre har det bra ställt även då. Nu vill jag inte säga att dessa "stureplans"-ungdomar är dåliga för att de inte rikigt vet vad ansvar betyder. För det, det är vad vi har våra föräldrar till. Det är dem som ska ge oss en "spark" i baken och visa oss klart och tydligt att ibland är inte lvet enkelt sm en dans på rosor. OJOJ ne nu rann jag iväg *hehe* Det jag ville säga är att alla har ett val. Och det finns även ungdomar som har det bra "ställt" som endå faktigst tar vara på sig själv och kämpar utan att ha någon bakom sig hela tiden. Det e det som är så häftigt, vi alla är sådana individer!
Och när vi väl har kommit ut i den stora "vuxenvärlden" då startar en massa andra övriga "problem" .
Som tjej exempelvis så händer det runt 20-25års åldern mycket inom sig. Utsidan börjar "lägga" på sig på ett hmm annorlunda vis än man är van vid, inom sig börjar kanske vissa principer man haft fastställt i alla år, de börjar "röra" på sig. Man börjar tänka mer och mer annorunda om saker och ting. Vissa börjar få moderkänslor och börjar starta familj, andra vill "leva livet" och glömma sina ångest tankar om att man börjar bli äldre och inte är lika eftertraktad som man är när man kanske var yngre. Brösten för vissa kanske har sin "slutspört" för vissa och för andra kanske de redan nu börjar "halka ner" en bit. Man har en massa att tänka på. Som att om man har en pojkvän, är han den rätta, ser jag någon framtid med honom eller är det bäst att göra slut nu. Så jag hinner hitta mannen i mitt liv. För snart börjar manbli för gammal. En oro som jag kan tänka mig att många unga kvinnor har inom sig. Att bli singel vid hmm kanske 28 år. Det skulle inte vara någon hit direkt. Inte för mig iallfall. Det är ju inte så att tjejer i den åldern närmre 30 ser så bjudade ut när de står som en oh anan 18 åring full som ett svin vid baren och knappt kan knäppa gylfen. Jag tycker iallfall inte det är en lockande syn. Men samtidigt så varför inte leva livet och skita i vad andra tycker, varför sluta"leva" för att ma kanske har barn? Hmm ja detta kan jag tala en evighet om.
Men att samtidigt känna denna stress inför framtiden att allt ska vara klart innan 30, ha den rätta ha 1 eller 2 barn, bra jobb osv. Så känns det även som om man samtidigt vill "leva" oxå. Vara galen och vild inte tänka så mycket. Hur som så kan man inte klyva sig och leva 2 liv samtidigt fast man kulle vilja så det är la bara till att välja *ASG* (=
Det svåraste som jag tycker har dykt upp det senare åren är att jag inser mer och mer att verkligheten inte fungerar som man tänkt sig. Att saker och ting inte alls är som man"målat" upp för sig själv som yngre. Att ett förhållande SKA se ut såhär MÅSTE leva på ett visst sätt. OSV OSV .. Det är mycket i ens "vuxna" liv som är en stor besvikelse. Men det man bör ta vara på är TIDEN, tiden med sina närmaste och det som gör en glad. Sedan har alla problem och saker och ting blir inte alltid som man "målat" upp för sig som yngre.
Kunde jag "pilla"-om lite i människans värld, så skulle jag se till att föräldrar ger alla sina barn en mer grundlig förberedelse på att bara för att "vi" lever såhär så bhöver inte DITT liv komma att se ut så. Utan DU kommer att stöta på problem som Kanske inte "vi"gjort. Och alla väljer sin egen väg till lycka.
Det gäller bara att ta vara på lyckan när du väl funnit den!..
Alla växer upp med någon äldre som blir er förebild och vägleder dig genom livets början. Men när du nått till en viss nivå så blir du stående kvar ensam. Vissa tvingade vissa har valt det själva!
Ja jag talar om vuxenlivet i all ära. En dag känner du i hela din kropp att du bara MÅSTE ut, ut ut ut, ut från lägenheten lr huset lr vad du nu växt upp någonstans. Du bara dras som en magnet ut i den stora världen. Bort från mamma pappa sysskon. Det trygga, det vanliga.
Vissa tvingas- nästan puttas ut från sitt fosterhem medans andra får ta den tid det tar. Och flyttar ut när man tror säg vara redo.
Men när sägs det att man är redo? När du börjar tänka att jag klara mig själv, jag har tillräckligt med jobb så att jag skulle klara mig att leva ensam eller med någon vän?, eller är det när du börjar tänka inredning och ekonomiskt?
När är man igentligen redo?
Om jag får svara på det så tror jag svaret blir ALDRIG
. Ens föräldrar kan aldrig förbereda oss för ALLT därute. De kan ge oss tipsoch finnas som stöttpålar omnågot händer men mer än så går det inte. Utan enda vägen till att klara sig själv är egen erfarenhet och envishet. Visst sedan har vi dessa ungdommar som lever hemma hos mamma/pappa tills de är 35år och aldrig riktigt flyttar ut, där föräldrarana inte vill släppa sitt "gulle-barn". Sedan har vi de ungdommar som har föräldrar med hmm "bättre" - inkomst. Dessa behöver varken ta extra- jobb vid sidan av skolan i tidig ålder för de får endå pengar från mamma/pappa, de behöver heller aldrig lära sig att ta ansvar över sig själv eller något runtomkring sig. Utan dessa bara flyter omkring tills en dag om de har otur, att deras föräldrar inte vill vara deras bank längre och tröttnat på att der barn aldrig riktigt "växer upp". Då kastas de ut på "gatan" utan "vingar". Där står de sedan och undrar hur i all världen ska detta gå till nu då?? Så där ifrån får de gå en extra hård väg genom livet.
Det finns ju självklart de som har det bra ställt och föräldrar som "daddar" med dem hela deras liv. Och ser till att när de inte finns i livet längre har det bra ställt även då. Nu vill jag inte säga att dessa "stureplans"-ungdomar är dåliga för att de inte rikigt vet vad ansvar betyder. För det, det är vad vi har våra föräldrar till. Det är dem som ska ge oss en "spark" i baken och visa oss klart och tydligt att ibland är inte lvet enkelt sm en dans på rosor. OJOJ ne nu rann jag iväg *hehe* Det jag ville säga är att alla har ett val. Och det finns även ungdomar som har det bra "ställt" som endå faktigst tar vara på sig själv och kämpar utan att ha någon bakom sig hela tiden. Det e det som är så häftigt, vi alla är sådana individer!
Och när vi väl har kommit ut i den stora "vuxenvärlden" då startar en massa andra övriga "problem" .
Som tjej exempelvis så händer det runt 20-25års åldern mycket inom sig. Utsidan börjar "lägga" på sig på ett hmm annorlunda vis än man är van vid, inom sig börjar kanske vissa principer man haft fastställt i alla år, de börjar "röra" på sig. Man börjar tänka mer och mer annorunda om saker och ting. Vissa börjar få moderkänslor och börjar starta familj, andra vill "leva livet" och glömma sina ångest tankar om att man börjar bli äldre och inte är lika eftertraktad som man är när man kanske var yngre. Brösten för vissa kanske har sin "slutspört" för vissa och för andra kanske de redan nu börjar "halka ner" en bit. Man har en massa att tänka på. Som att om man har en pojkvän, är han den rätta, ser jag någon framtid med honom eller är det bäst att göra slut nu. Så jag hinner hitta mannen i mitt liv. För snart börjar manbli för gammal. En oro som jag kan tänka mig att många unga kvinnor har inom sig. Att bli singel vid hmm kanske 28 år. Det skulle inte vara någon hit direkt. Inte för mig iallfall. Det är ju inte så att tjejer i den åldern närmre 30 ser så bjudade ut när de står som en oh anan 18 åring full som ett svin vid baren och knappt kan knäppa gylfen. Jag tycker iallfall inte det är en lockande syn. Men samtidigt så varför inte leva livet och skita i vad andra tycker, varför sluta"leva" för att ma kanske har barn? Hmm ja detta kan jag tala en evighet om.
Men att samtidigt känna denna stress inför framtiden att allt ska vara klart innan 30, ha den rätta ha 1 eller 2 barn, bra jobb osv. Så känns det även som om man samtidigt vill "leva" oxå. Vara galen och vild inte tänka så mycket. Hur som så kan man inte klyva sig och leva 2 liv samtidigt fast man kulle vilja så det är la bara till att välja *ASG* (=
Det svåraste som jag tycker har dykt upp det senare åren är att jag inser mer och mer att verkligheten inte fungerar som man tänkt sig. Att saker och ting inte alls är som man"målat" upp för sig själv som yngre. Att ett förhållande SKA se ut såhär MÅSTE leva på ett visst sätt. OSV OSV .. Det är mycket i ens "vuxna" liv som är en stor besvikelse. Men det man bör ta vara på är TIDEN, tiden med sina närmaste och det som gör en glad. Sedan har alla problem och saker och ting blir inte alltid som man "målat" upp för sig som yngre.
Kunde jag "pilla"-om lite i människans värld, så skulle jag se till att föräldrar ger alla sina barn en mer grundlig förberedelse på att bara för att "vi" lever såhär så bhöver inte DITT liv komma att se ut så. Utan DU kommer att stöta på problem som Kanske inte "vi"gjort. Och alla väljer sin egen väg till lycka.
Det gäller bara att ta vara på lyckan när du väl funnit den!..
Kommentarer
Trackback
