Onda tanke, en hemsk värld
För er som inte hängt med under dessa händelsrika år av mitt liv. Här kommer en truddelutt
Kände för att skriva ned lite för min egna skull.!!
I Låg-mellan stadiet hade jag det tufft. i Ca 1½ år blev jag mobbad. En utav mina vänner lyckades vända nästan hela klassen emot mig. Jag var tydligen "Lebb" och För smal. Visst var jag tunn som en sticka men jag åt som en häst!
I högstadiet började jag "om". Beslöt mig för att inte låta NÅGON sätta sig på mig igen. Inte låta NÅGON trampa på mig igen eller behandla mig som inget värt! Därav blev jag kánske e liten smula "för" kaxig/hård/kall eller vad ni nu vill kalla det. Vänner hade jag iallfall. Min pappa råka ut för en olycka när jg började 7.an och i samband med det så gick mammas och hennes mans hund bort + att pappa och hans kvinna skilde sig. Det var en ganska tuff tid. Men så e det ju för alla i den åldern?!
I 9.an stormtrivdes jag. Vad jag kan minnas iallfall. Visst det var alltid lika jobbigt att plugga och försöka hänga med de andra IQ-barnen i klassen. Hade svårt för det mesta, utom idrotten. Där kunde jag visa att jag iallfall någonting. För mig såg alla som en tjej som bara kunde det där med hästar!
Jag kom in på ett hästinternat. Men beslöt mig för att ta ett ledigt år innan skolstart. Under det året hände en del.
Jag jobbade "aset" av mig på Donken, blev illa behandlad, skada ryggen. Sa upp mig och flydde till Skåne.
Väl tillbaka började jag ta på mig STORA ansvar i stallet. Jobbade i stallet, i sall cafet, och red andras hästar. Kanske låter som en dröm? NEJ det blev int så. För stunden JA. Men slet ut mig totalt. Tappa intresset för hästar och beslöt mig för att söka till någon annan skola. Det blev Hotell & Restaurang Globen.
Jag började jobba återigen på Donken. Började festa och hänga ute på kvällarna. Träffde min första kärlek.!
Gymnasiumet träffade jag en massa bra människor och givetsvis sämre människor oxå. Men trivdes, ja det gjorde jag.
Åh vad jag grät över att sluta skolan.
Under gymnasiumtiden såg folket runtomkring mig som den: Glada, spralliga , tokiga, kaxiga, hårda tjejen. Alla trodde de kunde läsa mig som en öppen bok.
Men där hemma hos min pojkvän, med hans familj. Där låg jag mestadels och grät... Mådde otroligt dåligt under en tid. Började gå hos en kvinna via ungdomsmottagningen för att "lätta" på hjärtat. Det blev något bättre. Förutom varje höst. Då gick jg ned mig igen. Blev ofta uppesittande på nätterna och grät, ville inte leva. En massa onda tankar..
Detta visste ingen i skolan om. Visst öppen var jg och kunde tala om allt men det var bara ytligt. För man gömmer sig bakom väggar, väggar av stål! JAg var ju den spralliga framåt kaxiga tjejen. linda von Rosen..
Jag kände allmer att jg och min kärlek gled åt 2 olika håll. Och det sluta med att jag gjorde slut..
Jag gjorde slut med den familjen. Familjen jag bott hos i 2 år!
Familjen blev MYCKET arga/besvikna. Tror de mest var ledsna. Men de visade det på fel sätt!...
Jag blev tillsammans med en ny direkt efter. Men insåg att jag behövde vara ensam. Ensam och hitta mitt "Jag" igen. Stå på "egna" ben igen..
I vanlig ordning väldigt inpulsiv, skulle resa hit och dit. Skulle jobba utomlands. Jobba och bo neråt i landet osv osv. Som vanligt. Jag målar upp massor av önskemål. Och jag lovar er. Jag var 99,9 % påväg att göra allt detta. Och jag hade även möjligheten. MEN när dagen väl var där. Så ångra jag mig. Jag backa ur ALLT! Detta gjorde att jag lasta på mig ännu mer ångest och besvikelse över mig själv. Tyckte jag inte klara något, inte kunde genomföra allt jag ville och tänkte/drömde om. För alla andra verkade det så lätt. Så lätt att göra det de ville. Men inte jag. Jag kunde inte. Fråga mig inte vaför för det vet jag inte ...
Jag levde en tid ihop md en av mina käraste vänner. Och det sket sig med tiden det oxå. Vi var allt för olika när allt kom omkring.. Jag fick flytta åter hem igen. Åter hem till dem som vad jag tyckte behandlade mig fel. Tänk vad man inte har en aning om vad som händer och sker bakom den fina utsidan??
Att jag led av att min mor drack för mycket (i mina ögon) att herren i huset var allmänt oförskämd mot en i familjen?
Allt jag igentligen ville var att vara barn och leva med min pappa. Allt jag ville var bara att jag skulle klara skolan Perfekt, klar jobben perfekt, klara hästarna perfekt, vara den bästa kompisen, vara den alla skulle vara stolta över! Men det går inte. Jag hr insett det nu. Önskar bara att någon hade hejdat mig tidigare och förklarat..
Min pappa ÄLSKAR JAG över ALLT.
Tiden gick. Jag ramla runt i olika mäns sängar. Jobbade här ,jobbade där. Alltid något nytt. Alltid något som visade sig att jag inte klara av ..
När jag flyttat hem återigen. Tog det inte lång stund innan jag blev inneboende hos en annan vän. Det fungerade bra.
Men ingen visste om att det var där allt började rasa "på riktigt"..
Balkongen, höjden, den var väldigt väldigt lockande en gång.. Men det blev aldrig av..
Min pappa ÄR den BÄSTA.
Flytta återigen he igen. Denna gång på allvar. Skulle ge mig fasiken på att hitta ett eget boende. Bara ta hand om mig själv.
Var mycket mycket ledsen på den tiden. Klara inte av att vara ensam. Fest? Kompis? Kille? någon eller något blev det alltid. alltid vara med någon, aldrig vara själv. Varför? jag var rädd att vara ensam. Ensam med mina tankar.. Tankarna drev mig till onda tankar.. Inte bra tankar..
Men en dag. En dag måste solen lyst extra. Extra mycket på ljust mig. Ja på mig?? helt otroligt. Visserligen var jag sjuk. Var på arbetet och så klev det in helt underabt vacker/snygg/läcker / stilig man. Denna man flög mig upp till molnen. Tog mig till den ljusa sidan åter igen. Den som jag inte trodde fanns.
Denna man lever jag idag tillsammans med. Har 1 hund 2 katter och kärlek som vi delar på.
Dessvärre bröt ALLt ut . Alla känslor, allt inre, allt det jag gjort allt för att hejda allt jag inte ville skulle komma fram... Mina väggar av stål lyckades rasa. Lyckades brytas ned..
Jag gick ner mig något otroligt. Långt långt ned. Till en annan värld. En mörk värld. En hemsk värld. En värld där jag ej hade kommandot längre..
Denna värld önskar jag er alla att ni aldrig behöver komma till. Den är hemsk. Går inte att beskriva. En av mina käraste vänner är där nu. Hon lever i en värld som borde förintas. Det är så svårt att förklara. Det går helt enkelt inte att förklara. Finns ingen förklaring heller. Det är bara "vi" som varit Där, som vet. Som vet och förstår och har eller ser den världen. Alla har jobbiga. Jobbiga/ svåra perioder i sina liv. Men alla har inte hamnat i den hemska världen.. Och jag unnar alla de som aldrig vart där.. Lyckans er..
Idag är det den 17 Juni 2009 och jag log idag. Jag har skrattat och haft det bra. På riktigt. Jag äter vissa piller. Piller som jag börja med när jag tillslut hade kommit till en gräns. När jag hade sett nästan hela den hemska världenmed egna ögon. Gränsen fick mig att söka hjälp. Kom till folk som LYSSNADE & FÖRSTOD. Förstod på riktigt. Tog mig och min värld på riktigt.. Jag är inte stolt. Inte alls stolt över att använda hjälpmedel. Använda något som gör att jag ler och skrattar. Känner mig inte 100 % mig själv. Men min vardag skulle inte vara så pass ljus som den är trots alltidag om jag inte använde detta hjälpmedel.. En dag är jag stark. En dag är jag stark nog att klara mig själv. Klara mig utan hjälpmedel. Olika känslor. Nervös orolig upprymd över den dagen som en dag kkommer.
Och den dagen.
Den dagen och det livet ska jag ta vara på
.Ta vara på och leva.
Leva, leva efter mina egna erfarenheter av dessa onda tankar i en hemsk värld.
Jag ska vinna.
En dag ska jag vinna!
Kände för att skriva ned lite för min egna skull.!!
I Låg-mellan stadiet hade jag det tufft. i Ca 1½ år blev jag mobbad. En utav mina vänner lyckades vända nästan hela klassen emot mig. Jag var tydligen "Lebb" och För smal. Visst var jag tunn som en sticka men jag åt som en häst!
I högstadiet började jag "om". Beslöt mig för att inte låta NÅGON sätta sig på mig igen. Inte låta NÅGON trampa på mig igen eller behandla mig som inget värt! Därav blev jag kánske e liten smula "för" kaxig/hård/kall eller vad ni nu vill kalla det. Vänner hade jag iallfall. Min pappa råka ut för en olycka när jg började 7.an och i samband med det så gick mammas och hennes mans hund bort + att pappa och hans kvinna skilde sig. Det var en ganska tuff tid. Men så e det ju för alla i den åldern?!
I 9.an stormtrivdes jag. Vad jag kan minnas iallfall. Visst det var alltid lika jobbigt att plugga och försöka hänga med de andra IQ-barnen i klassen. Hade svårt för det mesta, utom idrotten. Där kunde jag visa att jag iallfall någonting. För mig såg alla som en tjej som bara kunde det där med hästar!
Jag kom in på ett hästinternat. Men beslöt mig för att ta ett ledigt år innan skolstart. Under det året hände en del.
Jag jobbade "aset" av mig på Donken, blev illa behandlad, skada ryggen. Sa upp mig och flydde till Skåne.
Väl tillbaka började jag ta på mig STORA ansvar i stallet. Jobbade i stallet, i sall cafet, och red andras hästar. Kanske låter som en dröm? NEJ det blev int så. För stunden JA. Men slet ut mig totalt. Tappa intresset för hästar och beslöt mig för att söka till någon annan skola. Det blev Hotell & Restaurang Globen.
Jag började jobba återigen på Donken. Började festa och hänga ute på kvällarna. Träffde min första kärlek.!
Gymnasiumet träffade jag en massa bra människor och givetsvis sämre människor oxå. Men trivdes, ja det gjorde jag.
Åh vad jag grät över att sluta skolan.
Under gymnasiumtiden såg folket runtomkring mig som den: Glada, spralliga , tokiga, kaxiga, hårda tjejen. Alla trodde de kunde läsa mig som en öppen bok.
Men där hemma hos min pojkvän, med hans familj. Där låg jag mestadels och grät... Mådde otroligt dåligt under en tid. Började gå hos en kvinna via ungdomsmottagningen för att "lätta" på hjärtat. Det blev något bättre. Förutom varje höst. Då gick jg ned mig igen. Blev ofta uppesittande på nätterna och grät, ville inte leva. En massa onda tankar..
Detta visste ingen i skolan om. Visst öppen var jg och kunde tala om allt men det var bara ytligt. För man gömmer sig bakom väggar, väggar av stål! JAg var ju den spralliga framåt kaxiga tjejen. linda von Rosen..
Jag kände allmer att jg och min kärlek gled åt 2 olika håll. Och det sluta med att jag gjorde slut..
Jag gjorde slut med den familjen. Familjen jag bott hos i 2 år!
Familjen blev MYCKET arga/besvikna. Tror de mest var ledsna. Men de visade det på fel sätt!...
Jag blev tillsammans med en ny direkt efter. Men insåg att jag behövde vara ensam. Ensam och hitta mitt "Jag" igen. Stå på "egna" ben igen..
I vanlig ordning väldigt inpulsiv, skulle resa hit och dit. Skulle jobba utomlands. Jobba och bo neråt i landet osv osv. Som vanligt. Jag målar upp massor av önskemål. Och jag lovar er. Jag var 99,9 % påväg att göra allt detta. Och jag hade även möjligheten. MEN när dagen väl var där. Så ångra jag mig. Jag backa ur ALLT! Detta gjorde att jag lasta på mig ännu mer ångest och besvikelse över mig själv. Tyckte jag inte klara något, inte kunde genomföra allt jag ville och tänkte/drömde om. För alla andra verkade det så lätt. Så lätt att göra det de ville. Men inte jag. Jag kunde inte. Fråga mig inte vaför för det vet jag inte ...
Jag levde en tid ihop md en av mina käraste vänner. Och det sket sig med tiden det oxå. Vi var allt för olika när allt kom omkring.. Jag fick flytta åter hem igen. Åter hem till dem som vad jag tyckte behandlade mig fel. Tänk vad man inte har en aning om vad som händer och sker bakom den fina utsidan??
Att jag led av att min mor drack för mycket (i mina ögon) att herren i huset var allmänt oförskämd mot en i familjen?
Allt jag igentligen ville var att vara barn och leva med min pappa. Allt jag ville var bara att jag skulle klara skolan Perfekt, klar jobben perfekt, klara hästarna perfekt, vara den bästa kompisen, vara den alla skulle vara stolta över! Men det går inte. Jag hr insett det nu. Önskar bara att någon hade hejdat mig tidigare och förklarat..
Min pappa ÄLSKAR JAG över ALLT.
Tiden gick. Jag ramla runt i olika mäns sängar. Jobbade här ,jobbade där. Alltid något nytt. Alltid något som visade sig att jag inte klara av ..
När jag flyttat hem återigen. Tog det inte lång stund innan jag blev inneboende hos en annan vän. Det fungerade bra.
Men ingen visste om att det var där allt började rasa "på riktigt"..
Balkongen, höjden, den var väldigt väldigt lockande en gång.. Men det blev aldrig av..
Min pappa ÄR den BÄSTA.
Flytta återigen he igen. Denna gång på allvar. Skulle ge mig fasiken på att hitta ett eget boende. Bara ta hand om mig själv.
Var mycket mycket ledsen på den tiden. Klara inte av att vara ensam. Fest? Kompis? Kille? någon eller något blev det alltid. alltid vara med någon, aldrig vara själv. Varför? jag var rädd att vara ensam. Ensam med mina tankar.. Tankarna drev mig till onda tankar.. Inte bra tankar..
Men en dag. En dag måste solen lyst extra. Extra mycket på ljust mig. Ja på mig?? helt otroligt. Visserligen var jag sjuk. Var på arbetet och så klev det in helt underabt vacker/snygg/läcker / stilig man. Denna man flög mig upp till molnen. Tog mig till den ljusa sidan åter igen. Den som jag inte trodde fanns.
Denna man lever jag idag tillsammans med. Har 1 hund 2 katter och kärlek som vi delar på.
Dessvärre bröt ALLt ut . Alla känslor, allt inre, allt det jag gjort allt för att hejda allt jag inte ville skulle komma fram... Mina väggar av stål lyckades rasa. Lyckades brytas ned..
Jag gick ner mig något otroligt. Långt långt ned. Till en annan värld. En mörk värld. En hemsk värld. En värld där jag ej hade kommandot längre..
Denna värld önskar jag er alla att ni aldrig behöver komma till. Den är hemsk. Går inte att beskriva. En av mina käraste vänner är där nu. Hon lever i en värld som borde förintas. Det är så svårt att förklara. Det går helt enkelt inte att förklara. Finns ingen förklaring heller. Det är bara "vi" som varit Där, som vet. Som vet och förstår och har eller ser den världen. Alla har jobbiga. Jobbiga/ svåra perioder i sina liv. Men alla har inte hamnat i den hemska världen.. Och jag unnar alla de som aldrig vart där.. Lyckans er..
Idag är det den 17 Juni 2009 och jag log idag. Jag har skrattat och haft det bra. På riktigt. Jag äter vissa piller. Piller som jag börja med när jag tillslut hade kommit till en gräns. När jag hade sett nästan hela den hemska världenmed egna ögon. Gränsen fick mig att söka hjälp. Kom till folk som LYSSNADE & FÖRSTOD. Förstod på riktigt. Tog mig och min värld på riktigt.. Jag är inte stolt. Inte alls stolt över att använda hjälpmedel. Använda något som gör att jag ler och skrattar. Känner mig inte 100 % mig själv. Men min vardag skulle inte vara så pass ljus som den är trots alltidag om jag inte använde detta hjälpmedel.. En dag är jag stark. En dag är jag stark nog att klara mig själv. Klara mig utan hjälpmedel. Olika känslor. Nervös orolig upprymd över den dagen som en dag kkommer.
Och den dagen.
Den dagen och det livet ska jag ta vara på
.Ta vara på och leva.
Leva, leva efter mina egna erfarenheter av dessa onda tankar i en hemsk värld.
Jag ska vinna.
En dag ska jag vinna!
Omge dig med vänner som ger dig possetiv energi - överge dem som ger dig negativ energi
Se det lilla possetiva i det stora negativa
Se det lilla possetiva i det stora negativa
Kommentarer
Postat av: Lina
Det där med att vara för smal känner man verkligen igen sig i. Ungar kan vara riktit elaka. Själv blev mn kallad för snöret, begeten och anrexia offer. Inte lätt när man försökte göra allt för att gå upp i vikt men inte lyckades. Tonåren är ingen lätt period för någon. Ush min dotter fyller snart 7 år..tiden går så fort snart är hon också där och det bävar jag verkligen för. Som tur är så är jag en s.k ung morsa :) och kanske kan ha lite mer förståelse för vad hon går igenom. Och finnas där om stöd, även om mammor inte brukar vara vatten värd i den åldern. Jag får göra mitt bästa och hoppas på det bästa helt enkelt. Kram*
Trackback
